Förlossningsberättelse Mattis!

Publicerat: 13 februari, 2008 i Livet

Förlossningsberättelse Mattis!

 

Vaknade vid 8:00 på morgonen fredagen den 8 februari efter en natt med mycket molvärk och en del värkar. Hade sovit lite oroligt pga detta och bestämde mig för att gå upp.

Då jag haft mycket förvärkar under ett par veckor tänkte jag att en varm dusch och ett par panodil säkert skulle göra att det lugnade ner sig lite om det nu inte var på G på riktigt…

I duschen hade jag ett par värkar och jag märkte efter nån minut att jag blödde… Fick lite småpanik och hoppade snabbt ur duschen. Ringde till sambon på jobbet och bad honom komma hem, för jag trodde att vi skulle behöva åka upp på en koll på förlossningen iom blödningen.

Var lite rädd att det nu höll på att gå åt skogen och bebisen gjorde inte ett väsen av sig… han som annars brukar dansa polka vid varma bad och duschar…

Ringde upp till förlossningen och berättade att jag haft värkar och att jag nu blödde. De frågade lite om blödningens karaktär och sa sen att jag skulle komma upp på en koll.

Ringde till min mamma för att kolla om hon kunde ta dottern medan vi åkte upp och det kunde hon.

När sambon kom hem hade jag haft ett par rejäla värkar, fast de var långt emellan och höll bara i sig 30-40 sekunder… Vi körde upp dottern till min mamma och körde sen in till förlossningen. (sambon passade på att köra lite olagligt fort också)

 

Väl uppe på förlossningen lades jag i rum 4 (Günther-rummet) och fick ligga en halvtimme med ctg. Kände själv 2-3 värkar, men de registrerades knappt. Bebbens hjärtljud var helt ok och det kändes skönt att han mådde bra därinne.

Efter ctg-kurvan kände både en bm-student och en bm på hur öppen jag var. 2 cm öppen och blodet verkade komma av från tappen iom att den nu börjat öppna sig.

Vid 11:00 skickades vi hem med orden, ”ja det är på G, men det kan ta tid” …

På väg från förlossningen ut till bilen tog jag 7-8 ordentliga värkar och tänkte att ”det är väl typiskt” när man går därifrån så drar det igång… L

 

Väl hemma hämtade sambon dottern igen och jag försökte vila medan jag tog värkarna. De kom med 3-6 minuter mellan hela tiden, vissa starka och vissa lite lättare. Tens-apparaten kopplades på och hjälpte en del.

 

Vid 15-tiden var värkarna så jobbiga att jag bestämde mig för att lägga mig i ett varmt bad… Dottern (som annars inte gillar så varma bad) badade med mig och strök mitt hår när jag hade ont. Klappade mig och frågade mycket om varför jag hade så ont och om bebisen skulle komma ut nu. Sötungen var så bekymrad över mig, men tog mina svar så fint och var så förstående och duktig.

I badet var det skönt och värkarna kändes lite enklare att hantera, så där låg jag i 45 minuter. Sambon hade ringt till sin mamma och sagt att vi skulle lämna dottern när hon slutade jobbet kl. 16. Vi resonerade som så att även om det skulle ta tid så var det bättre att hon sov hos sin farmor och slapp se mig lida för mycket för att sedan kanske bli väckt mitt i natten för att vi skulle åka in… Så när han åkte för att lämna henne klev jag ur badet och då lade värkarna in en ny växel!!! De tog i så hårt att jag gick och höll mig i dörrposterna här hemma och bara grät.

 

När sambon hade lämnat dottern och kommit hem, så ringde vi in till förlossningen. Jag orkade inte vara hemma längre för jag klarade inte av att hantera värkarna själv. De sa att jag var välkommen och vi körde in. Sambon passade återigen på att köra olagligt. Fortkörning och en rödljuskörning fick han till på vägen…

Kl. 17:21 skrivs jag in på förlossningen och hamnar på rum 6. (Brad Pitt-rummet) Samma rum som dottern föddes i! J

BM lyssnar på fostrets hjärta med trätratt och sambon får också lyssna. Hjärtljuden ligger på 160 slag/minut.

 

Vid 17:45 tycker jag att värkarna är alltför jobbiga att ta utan hjälp och jag får lustgas. Tycker att den funkar sådär… I kroppen känner jag fortfarande samma smärta, men huvudet är så ”väck” att jag inte riktigt fattar det.

Bm känner på tappen och jag är nu öppen 3 cm. Huvudet är fixerat och ligger strax ovanför spinae. Hinnan är glatt och jag teckenblöder. Blir lite uppgiven av att jag inte öppnat mig mer och paniken börjar krypa på mig och rädslan för en utdragen igen öppningsfas ökar…

Vi skojar lite om att om jag vill se på ”lets dance” på tv så får jag ta och skynda mig att föda nu…

Vi pratar om att jag vill ha en EDA då jag känner att lustgasen inte är tillräcklig och jag kan inte slappna av och låta kroppen sköta öppnandet. Jag spänner mig och motverkar öppningen och även om bm coachar mig att andas rätt, så ligger paniken där i bakhuvudet och gör att jag spänner mig.

 

18:40 Förbebreds jag för EDA:n. Bm sätter dropp och ctg kopplas. Narkosläkaren är upptagen med ett snitt och ett trauma på akuten, så jag får snällt vänta. Paniken är nu total och varje värk sliter sönder mig. Jag gråter och hulkar och vill inte alls vara med längre. Bm och min sambo är tålmodiga och försöker coacha mig att ta värkarna med lustgas och rätt andning, men jag bara skriker. Får även 2 panodil för att ytterligare ta udden av det värsta.

Bm ber mig att gå upp och kissa för att narkosläkarna gärna vill att man ska ha kissat innan man får EDA, så kl 19:13 går jag på toaletten, kissar och tar tre värkar gråtandes som ett litet barn. Är nu fullkomligt slut och orkar inte alls vara med mer…

När jag har kissat vill bm sätta ctg igen och känna hur öppen jag är. Försöker slappna av så att hon kan känna, men det gör för ont. Jag skriker, gråter och kastar mig runt i sängen. Det känns som om hon känner på tappen med en köttkniv och jag försöker förtvivlat fly undan hennes händer. Bm slutar och är alldeles chockad över hur ont det gör på mig. När hon sedan ska sätta ctg elektroderna skriker jag i högan sky igen! Det känns som om elektroden håller på att borra sig genom hud och livmoder och jag kastar mig återigen runt och bara skriker och gråter och ber henne sluuuuuta. Klamrar mig fast vid sambons tröja och försöker komma undan från allt hemskt. Bm slutar genast och jag hör att hon pratar om att jag måste ha en otroligt känslig livmoder och tapp eftersom allt gör så ont. Blöder en hel del från tappen, så hon tror helt enkelt att den är så känslig och lättirriterad att minsta beröring är ytterst plågsam för mig.

 

Strax innan 20:00 kommer så narkosläkaren. Bara hans ankomst gjorde att paniken försvann. Nu skulle det onda försvinna!!! Jag följde hans minsta instruktion och tog tre eller fyra värkar helt lugnt med hjälp av lustgas under tiden han satte EDA:n. Bm blev återigen helt chockad över min helomvändning. Men nu såg jag ju slutet på mitt lidande och kunde använda mina krafter till att slappna av.

Vi får in en tv på rummet och tittande på lets dance tar jag värk efter värk utan smärta. Jag ligger och gungar med benen och känner hur värkarna tar i och gör nytta! J Ber den stackars bm om ursäkt för att jag betett mig så illa, men hon viftar bort det och menar att paniken kan göra en sån…

 

21:00 Känner bm efter hur öppen jag är. 5-6 cm öppen är jag nu och kanterna är tunna och mjuka. Bm tar hål på hinnorna, för att inte värkarbetet ska avta utan fortsätta jobba på och rikligt med mekoniumfärgat fostervatten avgår. Tecknar rejält. Bm försöker sätta en skalpelektrod, men det går inte. Det är för mycket hinnor och slem i vägen.

Jag känner att jag gärna vill hjälpa kroppen att öppna sig fortare och ber att få komma upp och röra lite på mig. Sätter mig på sängkanten och får en superstark värk som trycker på ordentligt! Bm säger att jag inte får krysta utan måste flåsa mig igenom den då jag inte är fullt öppen än. Flåsar igenom halva värken, men det är omöjligt och jag tar i lite på slutet av den. Bm ber mig lägga mig igen för att kolla om jag öppnat mig mer.

Här blir det nu skiftbyte och natt-bm kommer in och presenterar sig och nattundersköterskan. Bm som jobbat kvällen stannar också kvar då hon gärna vill vara med när det hela avslutas.

Kl. 21:24 är jag öppen 8 cm! Den värken tog där den skulle! J Det kommer en till tryckande värk och bm hjälper mig att flåsa igenom halva, sedan tar jag ofrivilligt i ändå… Efter värken känner bm efter igen och nu är jag öppen 10 cm!!! Jag får börja krysta!!! Jag halvsitter nu i sängen och sambon hjälper till att hålla mitt huvud uppe/ner mot bröstet.

Kl. 21:25 kommer första riktiga krystvärken och jag krystar för allt vad jag har. Bm säger till mig att ta det lite lugnt då huvudet nu är på väg ut och det får inte går för fort. Det bränner rejält och jag flåsar för att inte trycka på mer. Nästa krystvärk kommer snabbt och då krystar jag ut huvudet.

Sista krystvärken kommer nästan direkt och nu krystar jag ut honom!!! I en fors av fostervatten glider han ur mig och jag får upp min lille pojke på magen direkt och han är så fin! Lyckotårarna trillar på mina kinder och kärleken är total! Han skriker i högan sky och börjar genast leta efter bröstet…

Moderkakan krystar jag ut utan problem och bm kollar om jag gått sönder och konstaterar förvånat att trots att det gick så fort har jag bara fått en liten rispa på mellangården. Hon sätter tre stygn för säkerhets skull och sedan lämnar de oss att bekanta oss med vår nya familjemedlem… Liggande vid mitt bröst får han namnet Mattis. Vår son har kommit!

Vi ringde och berättade den glada nyheten för vår dotter först och hennes svar på att ha fått en lillebror var: ”Tack pappa!”

 

Mattis Hellström

Född: 080208

Kl. 21:31

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s