Funderar på…

Publicerat: 31 mars, 2012 i Livet

Hamnade i en diskussion angående föräldrars del i sina barns beteende på skolor/dagis.
Jag tycker att många barn som beter sig illa och är elaka är såna som inte får den uppfostran de bör få hemma. Föräldrar som inte tar sig tiden att faktiskt lära sina barn hur man bör fungera ihop med andra människor. Och lära dem hur man absolut inte beter sig… Om mina barn mobbar, slåss eller beter sig illa så anser jag att JAG (och min man) inte har gjort ett tillräckligt bra jobb med att uppfostra dem…
Och om de blir precis såna trevliga, snälla och omtänksamma människor som jag/vi försöker uppfostra dem till så tänker JAG (och min man) ta åt oss äran för det. Det lovar jag!
Skrämmande många föräldrar som har barn som mobbar/slåss/beter sig illa vill hemskt gärna skylla det på samhället/skolan… Undrar om de hade gett all kredit till samhället/skolan om deras barn blivit praktexemplar som var sanslöst väluppfostrade och artiga? Tror inte det va…..?

Vad är det som får en människa att leta andra syndabockar istället för att se sin egen del i det som händer? Är det så svårt att ta ansvar för sina barn? Och om man nu inte vill ha ansvar för barn….varför skaffa dem?

kommentarer
  1. Teskedsmamman skriver:

    Kan bara hålla med dig, visst kan ungar dras med av grupptrycket men man hoppas ju på att de har styrka nog att stå själva när de upptäcker sådant som är åt helvete fel. De som var mest på Ludde på förskolan är barn vars föräldrar jag själv bevittnat att barnen har noll respekt för, föräldrarna låter styra eller helt enkelt behandlar barnet som skit. Man kan se mycket på parkeringen om man håller ögonen öppna.

  2. Lenas Hem skriver:

    Du är mycket klok min vän! Däremot så vet jag också att allt inte är svart eller vitt. Många barn/unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan ibland bete sig väldigt ”fel” och det är något som vare sig syns på utsidan eller beror på barnuppfostran. Vissa beteenden kan inte uppfostras bort, däremot ökar ju deras chanser till ”rätt” beteende vid en god, tydlig och strukturerad uppfostran. Men oavsett uppfostran så har dessa små juveler oerhört svårt i stökiga stora miljöer som exempelvis skolan.

    Vet sååå många som farit så illa pga okunskap, som har världens bästa föräldrar.

    Detta berör mig mycket både privat och professionellt. Jag håller alltså med dig i det du säger, men med min erfarenhet så vet jag att sanningen kan ha fler sidor än så. STOR KRAM.

    • Tindragull skriver:

      Jag vet att det finns en väldans massa funktionsnedsättningar som inte syns och som inte går att uppfostra bort och det är inte de barnen och deras föräldrar jag pratar om.:)
      De barn/föräldrar jag adresserar här är de som inte bemödar sig om att försöka göra nåt bra och sen när de får facit på att det gick åt skogen….skyller på skola och samhälle… Jag köper liksom inte det. Folk vill gärna ha en ”syndabock” för att saker blir som de blir och samhälle och skola får ofta ta mer skit än de faktiskt förtjänar. Man vill inte se sitt eget ansvar i hur ens egna barn blir.
      Man kan inte räkna med att barn blir bra medborgare och sympatiska människor om man inte visar dem hur. Att köpa 15 nya tv-spel och köra huvudet i sanden, åka och jobba medan barnet spenderar 10-12 timmar om dagen på dagis/fritids/skola hjälper dem inte…inte heller att låta dem driva vind för våg utan någon somhelst uppsikt.
      De behöver tid och kärleksfull uppfostran och vägledning. De mår inte bra! Barn föds inte elaka, men ett barn som mår dåligt kan göra mycket märkliga saker mot andra barn för att själv få ur sig sin frustration eller för att må bättre en millisekund. Och jag blir arg när föäldrar vägrar se att det kanske behövs lite egen ansträngning för att barnet ska må bra och därmed bete sig bättre.
      På nära håll har jag sett hur föräldrar ljuger och förnekar att deras änglar gör någonting fel medan barn runtomkring dem far illa så det visslar om det. Sen väljer (åtminstone föräldern till den ena) att skylla samhället för 50% av barnets uppfostran… Då anser jag att man är ute och cyklar…

  3. Teskedsmamman skriver:

    Skrev ett långt inlägg via äppletelefonen men det verkar ha försvunnit?

    Nåja

    Jag håller med dig! Mina barn mitt ansvar, jag ska uppfostra dem (och mannen så klart), finns inte en chans att jag accepterar ett mobbingbeteende hos mina barn och där har vi fostrat redan från första början. Visst kan barn dras med av grupptrycket men man märker ganska snart vilket beteende som egentligen ligger i botten.

    Som förälder till ev diagnosbarn och mer än 10 års erfarenhet av ADHD och Asperger på bonusar så kan jag säga att ansvaret är ännu större på mig som förälder till dessa barn att ha kontakt med skolan för att se hur det går, att ha övervakning på beteendet när de umgås med kompisar och även kontakt med föräldrar och där klargöra att så här ligger det till, men acceptera inte mobbingbeteende för det, säg till mitt barn om du ser sådant.

    Diagnos är ett stort ansvar på den som har det och omgivning, inte en ursäkt.

    • Tindragull skriver:

      Men precis! 🙂

    • Tindragull skriver:

      Tror att det du skickade från äpplet var detta (som kom till min mail): (?)
      Kan bara hålla med dig, visst kan ungar dras med av grupptrycket men man hoppas ju på att de har styrka nog att stå själva när de upptäcker sådant som är åt helvete fel. De som var mest på Ludde på förskolan är barn vars föräldrar jag själv bevittnat att barnen har noll respekt för, föräldrarna låter styra eller helt enkelt behandlar barnet som skit. Man kan se mycket på parkeringen om man håller ögonen öppna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s